Mitt förra inlägg hade rubriken; Döden, en inte så rolig grej. Inte visste jag då att min far skulle gå bort 2 dagar senare. På sin kontorsstol, framför sin dator somnade han in natten mellan den 31/8 och 1/9. Min bror hade varit där på kvällen, hjälpt till med bankaffärer och räkningar som kommit tillbaka. Sa att han kände sig dålig men inte mer än vanligt, han var ju 84 år och hade sina krämpor, men inte så att man kunde tro att det var sista gången någon såg honom i livet. Chocken man får när läkaren ringer på förmiddagen och lämnar beskedet. ”Hemtjänsten fann din far avliden i kontorsstolen i för en stund sedan”.
Inget ovanligt att han skrev och kommunicerade sent på kvällar och nätter, hade sovrutiner som mer påminde om hur ungdomar vänder på dygnet, så att han hittades i stolen var inte så konstigt. Men man undrar och många frågor far runt i huvudet eftersom han hittades där.
Försökte han få kontakt? Försökte han skriva eller förmedla något till oss? Vad tänkte han på, visste han att döden var på väg, gjorde det ont eller kände han dödsångest?
Frågorna är många när något sådant händer och alla praktiska saker som man måste ta tag i när något sådant händer är många. Nu är vi fyra syskon som tur är och vi kan ta hjälp av varandra, både med sorgen och det praktiska. Var vid graven idag och tände några ljus ihop med mina syskon, kändes skönt att göra.
Ett par dagar senare så fick man även besked om att man blir av med jobbet eller som man säger, man blev mellan två jobb. En sorg även det naturligtvis. Att bearbeta två sorger med allt det praktiska är jobbigt. Jobbigt för man känner att det är svårt att sörja ordentligt, att landa som man brukar säga. Man försöker hålla farten uppe, tömma lägenhet, läsa platsannonser, säga upp telefon, ringa och fråga om jobb, välja psalmer, skriva CV, begravning, trygghetsrådet, betala räkningar med vårdintyg, kolla nätet efter jobb…… Ja så löper det på, när ska man ha tid att bromsa in och landa?
Jag har ändå tur, syskon som delar på det praktiska och på sorgen, älskar dom. Min familj naturligt som ställt upp och mina närmaste vänner, dom vet nog vilka jag menar, tack för att ni finns, älskar er alla.
Varför berättar jag nu detta? En orsak naturligtvis att det är Alla Helgons Dag men även ett inslag på radion idag om att vi i Sverige har svårt att prata om och att prata med varandra om just sorg. Ändå är det viktigt att vi pratar om och med varandra om även de sorgliga sakerna i våra liv. Var sak har sin tid, utan kärlek ingen sorg brukar man säga och det stämmer nog. Sorgen efter anhöriga, sorgen efter ett förlorat jobb och arbetskamrater hänger naturligtvis ihop med de känslor man har för anhöriga, för sitt jobb och kamrater.
I sin egen sorg så är det också lättare än vanligt att känna empati med allt som händer runt om i Sverige och världen och frågan blir; hur mycket sorg klarar man av utan att gå sönder?
Ha det nu bra alla där ute, tänd ett ljus, tänk på era nära och kära men glöm inte att även leva livet här och nu och tänk på att livet är som en chokladask, man vet aldrig vad man får.
PS: samla på stunder, inte på saker.
Några länkar i ämnet: