En liten reflektion om de bilder som bl.a. Özz Nuzen publicerat på döda barn i Medelhavet.
Många tycker illa om bilderna, tycker inte de ska visas, tycker inte att det är deras problem. Mina tankar går till de “bakom” kameran. Kanske en mamma, en pappa, några syskon som gråter. Militärer, hjälparbetare, läkare o sjömän. Som resten av livet får leva med dessa syner.
Som kommer vakna på nätterna med mardrömmar, av denna händelse men de som flyr även av de anledningar som de var tvungna att lämna sina hem, sina släktingar och vänner, sina kamrater. Kanske mördade, våldtagna och utdrivna från sina hem. Gått, åkt buss med människor som skor sig på deras elände, genom minfält, med allt de äger i famnen, kämpades för sina liv. Tagit sig över Medelhavet med samvetslösa människosmugglare. Som t.o.m kör ut gamla uttjänta båtar som de själva sedan lämnar drivandes på öppet hav. De som kommer fram möts i många fall av stängsel, staket och dåliga förhållanden. Människor som ser ner på dom, som tycker “det är inte min sak” och “vi har inte råd”.
Människor som inte ens drar sig för att attackera, inte bara verbalt, utan handgripligen och bränna ner offentliga lokaler och byggnader. Samtidigt som vi vet att inte bara de behöver oss utan vi behöver dom.
Jag vill sluta mina dagar med att veta att vi gjorde allt för att hjälpa, för att ha sträckt ut en hand, för att ha visat medmänsklighet och solidaritet. För vi står inte utan skuld i varför det ser ut som det gör i världen gällande krig och miljö.
1/3 del av alla asylsökande lider mer eller mindre av posttraumatisk stress. Ett finare ord för att ha genomlidit ett helvete och mår jävligt illa av det. Det första vi måste hjälpa till med är inte jobb utan en fråga, en enkel fråga som vi bör ställa alla våra medmänniskor när de drabbas av något; hur mår du egentligen? vad kan jag hjälpa till med?
Nu kommer jag bli kallad vänsterextremist på FB eftersom jag publicerat detta inlägg även där, men det tar jag, jag slipper i alla fall bli mördad för mina åsikter…